Längtan

Har aldrig längtar såhär mycket efter någonting!!! 39 ynka dagar kvar, kan tiden bara gå snabbare, vill åka nu. Fyfan vad underbart. Helt sjukt att jag ska bo i USA i över ett år, går inte att beskriva hur det känns, förutom lycka, förväntningar och längtan.



Betalning

Betalade nyss hela min aupair grej, flygbiljett och försäkring för mig i ett helt år, 7000 kr fattigare, känns väl lite sådär haha. Men kände att jag skulle göra det nu innan min lön kom för annars skulle hela min lön gott åt åt det och det skulle känns hemskare hehe.

Fick även ett till mail av min värdpappa idag och ett mail där min tågbiljett fanns som han hade bokat åt mig som gick ifrån New York vid 5 tiden och kommer fram till Washington DC ungefär 9 på kvällen. Fyfan nu börjar det känns mer och mer verkligt att jag ska göra det här!! Är så hypad, kommer bli så amazing.

Tänkte bjuda på lite bilder på den karibiska ön vi ska till som ligger vid Bahamas ungefär, tråkigt :))))

 
 
 
 

18 september

Nu känns det inte lika hemskt längre, angående mitt förra inlägg, det känns bara konstigt men om jag inte tänker på det så är det lugnt. Här om dagen öppnade jag min iPad, och då hade Bella lagt ett brev där till mig, så underbar. Tiden går så sjukt fort så snart ses vi igen!!
 
Fick förfrågan av Elvira att uppdatera min blogg så nu gör jag det så hon blir glad. Jag skulle ha skypeat med min v-familj i söndags men dom kom hem så sent från jobbet så vi sköt fram det och ska göra det nästa vecka istället. Har mallar med min värdepapper också och berättade bland annat att dom bokat vår resa till Karibien o december, så den 6-13 december åker jag till en Karibisk ö där jag ska gosa med mina värdbarn på en sån jävla fin ö, känns för jävla bra. Ska även åka tåg från NYC till DC, känns skönt att slippa sitta och vänta på en flygplats flera timmar extra också. Han skulle egentligen hämtat mig men han behövde jobba!
 
Nu är det mindre än 50 dagar kvar, aldrig längtar så mycket efter något!! Så sjukt!!
 
Tjarå💕
Lite bilder här nedanför! 
 





 

Helvete

Den här dagen har jag fruktat så jävla länge. Idag är det inte en bra dag, en hemsk dag, en hemsk mardröm. Idag måste jag säga hejdå, idag måste jag säga hejdå till två av mina bästavänner. Imorgon åker dom till Afrika och dom kommer hem igen den 14e november, jag åker till USA den 4e november vilket betyder att vi inte kommer ses nå mer innan jag åker. Jag vet inte hur mycket jag grät igår när vi var ute och hade druckit lite vin. Dock när jag började nyktra till så grät jag minst lika mycket, tillslut tog tårarna slut, jag orkade inte mera, jag ville lägga mig i en buske och dö. Helvete, jag vill inte, men jag måste. Jag älskar er så jävla mycket.
 
Tänker inte ens skriva mer, för det går inte att förklara. Det är så overkligt, hemskt, fruktansvärt, tråkigt, jobbigt och garanterat det jobbigaste jag har varit med om. Hur ska jag klara mig, hur säger man hejdå? 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Personalfest

Alltså personalfesten/middagen igår var så sjuuukt rolig, konstig, härlig och alldeles underbar! Åt världens godaste mat på kungsbacken och drack as gott vin och sedan gick vi och köpte drinkar och stod och dansade på scenen med alla kockar och var lite halvpinsamma, men på riktigt det var så jävla kul, så sjukt sköna människor på jobbet, extra kul att kockarna och ägarna också kunde vara med!

Ska fortsätta jobba nu!

Puss

9e september

Finns inte mycket att säga om vad som händer på aupair fronten, väntar på att det ska bli 4e november i stort sätt! Förra veckan gjorde jag som sagt läkarbesöket, och för några dagar sen så kollade jag på min aupair sida under ''Payment Details'', och då hade min ''faktura'' äntligen kommit. (inte äntligen, men de sa att den skulle komma i augusti så började bli lite orolig, har ju inte direkt längtat efter att betalat den haha). Jag ska betala 805 euro som är för flygbiljetten och försäkring om någonting skulle hända mig i USA. Det är cirka 7000 svenska kronor, vilket känns mycket, men är egentligen lite om man tänker på att jag får vara i USA i över ett år, och att Madde och bella fick betala ca 26 000, så känns 7000 kronor ändå ganska okej. Ska nog vänta med att betala den tills jag får min lön dock, känns bättre så det inte är allt för tomt på mitt konto...
 
Trots att de där 7000 kronorna är försäkring så kan man köpa till en sportförsäkring som kostar 75 dollar (dvs cirka 500kr). Den här sportförsäkringen gäller om man ska utföra någon sport som t.ex. skidor, joggning, gym osv, men jag vet inte om jag ska köpa den eller inte... Kanske är värt 500kr men känns inte riktigt som att jag komemr gå ut och springa och sen bryta benet.. Jag vet inte, det är bara 500kr, men ändå.. 500 kr. Aja jag får se hur jag gör med det! Har även köpt lite presenter till min värdfamilj, men ska köpa flera!
 
I Lördags var jag först på 50 års fest som var så sjukt trevligt, samma kväll hade Madde och Bella sin avskedsfest eftersom dom åker till Afrika på Söndag, så det var sista gången jag drack med dom två på ungefär 15 månader och sista gången vi alla tjejer är samlade, det känns så jävla tråkigt, surt, jobbigt och fruktansvärt. Att jag måste säga hejdå till dom om 5 dagar, det kommer bli så jävla jobbigt.
 
Har 41 dagar kvar på mitt jobb! och idag ska vi ha personalmiddag på kungsbacken med alla som jobbar där, inklusive kockarna och de som äger chopchop, det ska bli väldigt trevligt!
 
Men nu ska jag kila till Bella! Puss
 
 
 

Inte min text

Haha om någon trodde att det var min text, som jag hade skrivit här nedanför så är det inte jag som skrivit den. Det var en tjej som hade skrivit en artikel om det som jag hittade på internet! Tyckte bara den stämmer så bra, är ingen manshatare och jag har som sagt inte blivit utsatt för något av de där :)

Skulle bara säga det ;)

Sjukt bra text

SÅ KOM INTE OCH SÄG ATT FEMINISM INTE BEHÖVS

Jag var sju. Sju år när jag för första gången fick uppleva att någon tog på mig på ett sexuellt sätt utan min tillåtelse. När man är sju år ska man ju egentligen klättra i träd och knappt veta hur ett barn blir till, tänkte jag. Och jag klättrade i träd och fick reda på hur ett barn blir till, men vissa nätter kröp jag upp i fosterställning och tänkte att "det där som hände kan ju inte ha varit riktigt rätt?". På mina rangliga tunna sjuåriga ben trippade jag in på toaletten där jag länge länge länge satt på toasitsen och kände mig smutsig, märklig, ingrodd och felaktig.

På rasterna i fyran blev jag alltid jagad av en och samma kille. En gympalektion sprang han ifatt mig och drog ner mina byxor. Bara sådär. Kränkt och utskämd drog jag upp mina fotbollsshorts som satt på halvstång, rusade iväg och låste in mig på toaletten tills lektionstimmen nått sitt slut. När jag äntligen svalt skammen och bestämt mig för att springa det fortaste jag kunde hemåt stötte jag på honom, byxneddragaren, precis när han klev ut från killarnas omklädningsrum. En ilska som ingenting annat växte såklart och jag flög på honom och slog tills jag var andfådd och sprang sedan vidare. Efteråt sa fröknarna att "pojkar i den här åldern gör såhär när de är förtjusta i någon, försök ta detta som en komplimang. Han vet inte hur han ska hantera sina känslor!" Redan som barn blev vi uppfostrade in i roller där tjejerna är små och svaga och killar är vildar som inte kan kontrollera sina känslor.

Idrott och bollsporter är det bästa jag vet. Kommer alltid vara det bästa jag vet, trots att jag inte ens kan springa utan att få ont i mina knän som totalförstördes i åk8 av allt idrottande. Efter skolan under hela femman sprang vi ner till fritids för att slå på Playstation 2 och spela "OS i Atén". Man spelade två mot två och oftast spelade jag mot killarna i min klass, som jag ägde ut i de flesta av grenarna. De sa att jag var bra på TVspel för att vara tjej. I sexan spelade vi pingis tre timmar varje dag efter skolan. Jag vann över min lärare som sa att jag var bra för att vara en liten tjej. När det var fotbollsturnering mellan skolorna i stan fick man två poäng om en tjej gjorde mål. Jag spelade forward tillsammans med den bästa killen i laget som dribblade förbi alla motståndare, la en pass till mig som enkelt kunde lägga in den i öppet nät. När vi förlorade finalen, tack vare att jag missat min avgörande straff, kom motståndarlagets tränare fram, hånflinade och sa tyst "i slutändan märks det vilka som är killar och tjejer, glöm inte det". Främmande killar från andra utslagna lag kom inte fram och klappade mig på axeln och sa att jag var bra. De skrattade lite osäkert och sa att jag var bra för att vara tjej. Alltid bara bra för att vara tjej.

När vi precis börjat nian och gick på fest kom en kille fram till mig och frågade om jag ville ligga. Oskuld och ställd sa jag "HAHA NÄ" varpå han kallade mig jävla hora och vände på klacken.

För många gånger i veckan kör bilar förbi, visslar, skriker saker efter en och vrålar att man har en schysst röv. När man tar upp detta fenomen, bilskrikare, med andra säger de "haha äsch det är ju bara ett skämt, ta det som en komplimang". Igen.

När vi fyllt arton och skulle gå till stans just då enda uteställe fick jag två fingrar uppkörda i min fitta. Människor sa att det såklart var hemskt men att krogen ju är så. Det är taffs på krogen. Gillar man inte det får man väl skita i att gå ut. Att det kan gå så långt att till och med tjejer uttrycker såhär, att de vant sig vid dessa patriarkala och äckliga handlingar. Att varje gång man vistas på dansgolvet får händer smekta över hela sin kropp trots att man inte gett en enda uppmaning. Att det gått så långt att människor inte längre reflekterar över att det är fel.

I höstas var jag på fest. Jag stod och pratade med några vänner när jag helt plötsligt ser och känner två händer bakifrån som klämmer på mina bröst. Knådar om och om igen. Det första jag tänkte såklart var att det var en av mina närmsta vänner, trots att hon aldrig skulle göra något sånt dock, så var det liksom den enda tänkbara. När jag vänder mig om ser jag till min förvåning och chock att det är en kille jag stött på ca fyra gånger under förra sommaren. Han ler och säger "ah jag ska dra nu!". Jag ger honom en kram för att sedan stå maniskt kvar. Jag går in i ett rum och ska precis börja berätta för några andra vad som hänt när samma kokande känsla som den gången jag fick mina fotbollsshorts neddragna på gympan i fyran uppenbarade sig. Jag stormar ut, ger honom en örfil, tar tag kring hans krage i jackan och puttar puttar puttar skriker skriker skriker tills vi nått trappan utanför ytterdörren där jag med all min kraft puttar ner honom och skriker att han är ett äckligt svin och ska dra från festen. Chockad och utskämd står han nedanför och försöker i några sekunder rädda situationen genom att skrika att jag är dum i huvudet men blir snabbt bortkörd av andra på festen som sett allting. Efteråt gjorde jag en miljon high fives och var uppe i varv i en timme och fick bara pepp. Några dagar senare fick jag höra att några tyckt att jag överreagerat.

Att vi aldrig någonsin fått veta vad ordet feminism betyder genom skolan så att unga tjejer och killar idag tror att det är manshatare med skeva åsikter, och då tar avstånd istället för att sätta sig in och engagera sig.

När en vän blivit våldtagen fick hon frågorna "Vad hade du på dig? Hur mycket hade du druckit?" av polisen.

För pojkar i den åldern gör så. De är bara förtjusta i dig. Och du kommer föralltid bara vara bra för att vara tjej. Jävla hora. Hör du det, du ville inte ha sex med en kille så nu är du en jävla hora. Ta det som en komplimang när någon taffsar. Det är så på krogen, bara att acceptera. Du överreagerade, han skämtade ju bara. Feminister är ju äckliga manshatare. Men hallå du hade kortkort och var svinpackad, då får du ju skylla dig själv att du blir våldtagen. Då är det ju fritt fram att våldta.

Pojkar, killar och mäns sexistiska handlingar har och fortsätter att bortförklaras. Det måste få ett slut. Nu.

För jag ska kämpa tills den dag jag dör för att all form av sexism ska upphöra. Att kvinnor och män ska ha precis samma rättigheter och möjligheter.

Häng på.

"Nån frågade om jag var feminist. Men naturligtvis är jag det. Valet står ju mellan att vara feminist och idiot" - Jonas Gardell

Mitt hjärta

För några dagar sedan var första gången jag tillät mig själv tänka på det. Tanken att jag ska åka ifrån min älskade pojkvän. För några dagar sedan var första gången jag kände att jag inte ville åka. Jag vill inte åka ifrån min pojkvän, hur fan tänkte jag när jag bestämde mig för att åka ifrån honom? Hur fan ska jag klara mig? Att somna och vakna med honom vid min sida är något utav det bästa som finns, och nu ska inte få göra det på ett år, hur jävla puckad får man vara. 
 
Så fort jag tänkte tanken att jag skulle åka ifrån honom, så kände jag att jag inte ville åka. Vilket bevisar att jag inte får tänka så, för då kommer jag aldrig vilja åka. Jag får inte tänka på det, för då blir jag direkt så ledsen att jag får panik. Men det närmar sig nu, och det är svårt att inte tänka på det. Tror ingen riktigt förstår hur jävla lycklig han gör mig, tror inte ens han förstår det själv. Finns inga ord som kan beskriva hur jävla mycket jag kommer sakna honom, men jag vet att vi kommer klara det, hur svårt det än kommer vara. Jag skulle aldrig åka ifrån honom om jag inte var så säker på att vi kommer klara det. Det känns bra att det är flera aupairer som har pojkvän som de åkt ifrån, och alla skriver att antingen så förstärks förhållandet när man är borta ifrån varandra, eller så blir det värre och man gör slut pga distansen, men det finns inte en chans i världen att det skulle hända, vilket betyder att vårt förhållande kommer förstärkas. Om man har hittat den rätta så spelar det ingen roll hur långt ifrån man bor varandra, för det känns verkligen i varenda cell i min kropp att han är den rätta för mig. Jag vet att jag kommer gråta många nätter pga att han inte är vid min sida och att jag inte kan krama och kyssa honom hur jag vill, och det gör så ont. Men jag vet att det här kommer bli så bra, och det kommer bli så underbart när vi ses igen efter 4/5 månader, det är det jag får tänka på. 
 
Istället för att tänka hur hemskt det kommer bli när vi ska säga hejdå, så tänker jag på hur underbart det kommer bli när vi ses igen. 
 
Tack för att du stöttar mig i mitt val och att du väljer att vänta på mig. Du ska veta hur mycket jag älskar dig.
Alltid du och jag. 
 
''When two people are meant for each other, no time is too long, no distance is too far och no one can ever tear them apart''
 
 
RSS 2.0