Har inte direkt haft någon hemlängtan så, vill inte hem, men man längtar ändå efter alla, speciellt sin andra halva. Jag har alltså träffat min pojkvän nästan varje dag i 3,5 år och vi har varit tillsammans i snart 2,5 år. Att gå ifrån att träffas nästan varje dag till att inte träffas alls på så många dagar är så konstigt. Många gånger vill jag gråta sönder för att jag önskar så mycket att han vore här, speciellt på kvällarna när jag somnar och vaknar alldeles själv. Det är en av de bästa sakerna jag vet, att få somna i hans famn och få vakna och öppna ögonen och se hans fina ansikte. Det är jobbigt att skriva/prata om det för det får mig verkligen att inse hur jobbigt det är. Jag försöker att inte tänka på, försöker förtränga det, men det gör ingenting att det är hemskt just nu, för då tänker jag bara på hur underbart det kommer bli när vi träffas igen. Känns så skönt att jag är så säker på att det kommer hålla, finns ingen chans att vi inte kommer vara tillsammans när mitt år är slut. Det går inte att beskriva men jag har en känsla i kroppen där jag bara VET att det kommer hålla. För det är meningen att det ska vara han och jag. 

Älskar dig mer än du förstår Jesper, spelar ingen roll hur långt ifrån vi är varandra. Det kommer alltid vara du och jag. 

I'll hold you in my heart, until I can hold you in my arms. 

På tal om packning så började jag packa idag, men det var så svårt att veta vart man ska börja och fick inte riktigt ihop det. Men har börjat med packningen iaf! Även svårt att få ihop så att man kan träffa alla och säga hejdå.. Imorgon ska jag dock säga hejdå till mina älskade vänner! 

Nu ska jag äta middag med mamma! Puss

Om två ynka veckor så flyttar jag hemifrån, till USA. Att jag ska bo i USA, lämna allting som jag defininerar som tryggt, alla mina vänner, familj, nära och kära. Att jag ska åka till ett land jag aldrig varit, bo hos en familj jag knappt känner, och ta hand om två barn jag knappt heller känner. Åka ifrån allting för att skapa ett nytt liv i ett år, det är så jävla konstigt. Jag har fortfarande inte insett att jag ska åka. Jag vet, jag ska inte ha höga förväntingar, men kan inte hjälpa det. Helvete vad kul. Vill bara åka nu så jag kan få uppleva allting. Jag sitter bara hemma och väntar på att få åka, jag vill åka nu så jag kan få uppleva allt. Att få lära känna massa nya människor, även om jag tycker att det är lite halvläskigt haha. Jag tror verkligen att det här kommer bli så bra. Men fyfan, jag ska flytta till USA!!!! (SÅ SJUKT)

 

I alla fall, ikväll åker jag till min bästa Emma som bor i sthlm nu för tiden. Stannar där två nätter, och på onsdagen när hon går till jobbet, ska jag träffa den andra Emma från Småland och äta lunch osv, sen ska vi träffa de andra två tjejerna som åker samtidigt som oss! Ska bli as kul! Kommer hem på ons kväll, på torsdag åker jag till Göteborg till min älskade syster och stannar där tills på måndagkväll SKA BLI SÅ KUL!

 

Göteborg är förmodligen mitt hem efter USA, min syster har ett förstahands kontrakt på en lägenhet i Göteborg som hon ska bo i tills 1a maj, sen flyttar hon in i sin nybyggda lägenhet som hon (och pappa) har köpt. Och om jag vill och allt går enligt våra planer, så ska jag få bo i hennes förstahandskontrakt lägenhet i Göteborg (!!!!)

(för bra för att vara sant)

 

Puss och kram (Förlåt för att jag alltid skriver så mycket men dom som känner mig vet att jag alltid skriver as mycket..)

 

 

Emma är så sjukt skön, smsar med henne hela dagarna, tror vi kommer ha så jävla kul i new york!! synd bara att vi inte bor närmare varandra, diggar henne starkt (som emma brukar säga ;)). haha. Idag är det tre veckor kvar, omg. Längtar så sjukt mycket. Vill bara åka nu och uppleva allting, kommer bli så bra!! Fick frågan igen idag hur det känns, mitt svar löd: Overkligt, underbart, sjukt, asbra, jobbigt också men mest amaziiiiing!! 

 

Det jobbigast är att ta farväl av mitt hjärta, min pojkvän, mitt allt. Det är helt insane hur kär och hur mycket man kan älska en människa efter mer än två år tillsammans (och känt varandra i tre). Känner i varenda muskel, nerv och led att han är mitt livs kärlek. Mannen i mitt liv, Egentligen vill jag inte lämna dig. Men vi måste, i alla fall för ett tag.

 

"Eller har inte hunnit blivit jobbigt än för förtränger att jag ska åka ifrån Jesper, det är så fruktansvärt att jag inte kan tänka på det. men, det jobbigaste kommer vara att säga hejdå, och sen den första veckan, sen kommer det bli bättre och även om det är sjukt att jag ska leva "utan" honom så är jag helt säker på att vi kommer klara det galant, är så säker på oss. Kanske nyttigt att sakna varandra också"

 

"Ja alltså det är klart att det kommer bli jobbigt i början! Men jag tror att man måste göra något för sig själv för att kunna uppskatta den andra 😃 och ja det är nog väldigt nyttigt! "

 

tror det blir awesome!! 

 

Sorry för allt babbel. PUSS! (TRE pass kvar på mitt jobb, hallelulja!!) 

 

27 dagar kvar, herregud. Folk frågor hur det känns, men det går inte riktigt att beskriva. Man förstår inte att man kan åka, och jag tror alla aupairer känner såhär. Jag kan inte riktigt få in i mitt huvud att jag om 1 månad står på New yorks gator. Att jag snart går runt på gatorna i USA, pratar engelska hela tiden och får uppleva den amerikanska kulturen. Det känns så overkligt men så underbart. Vill bara åka nu! Förmodligen mitt största äventyr någonsin, och snart börjar det!!

 

I lördags skypea (hur fan stavar man det) jag med min värdfamilj i 30 minuter ungefär, och nu känns det bara ännu bättre. Vi pratade allmänt om hur det skulle bli när jag kom dit, om schemat, om barnen, om mitt rum som dom håller på och gör om så det blir större och finare med ny tapet och så. Annabel visade mig hur duktig hon var och kunde stå i brygga och så säger hon ''Sara I want you to take care of me''. Åhh lilla hjärtat. Hon verkar vara en sån härlig tjej. Större delen av samtalet pratade jag med mamman och pappan eftersom vi hade lite saker att diskutera och de ville inte att barnen skulle komma och ''störa'' hela tiden haha. 

 

Sen säger min värdpappa ''Don't get your hopes up but we are probably gonna go to Florida in Mars. Go to disney world and lay on the beaches, but only maybe so don't get your hopes up''. Jättetråkigt, verkligen. Fyfan, HUR BRA??? Haha han känner inte mig tillräckligt bra för att veta att jag visst får upp mina förhoppningar... Så får hoppas på att det blir så nu ;)

 

Det kändes i alla fall hur bra som helst, och idag fyller min värdpappa år också så grattis John! Har även börajt förberett lite inför USA, rensat mina rum och min andra garderob. Fyller även år på lördag så jag har sagt till mamma saker som jag önskar mig till USA, så lite färre saker att köpa inför resan! 

 

AAAAAAAH USA HERE I COME!!!!!

 

För några dagar sedan var första gången jag tillät mig själv tänka på det. Tanken att jag ska åka ifrån min älskade pojkvän. För några dagar sedan var första gången jag kände att jag inte ville åka. Jag vill inte åka ifrån min pojkvän, hur fan tänkte jag när jag bestämde mig för att åka ifrån honom? Hur fan ska jag klara mig? Att somna och vakna med honom vid min sida är något utav det bästa som finns, och nu ska inte få göra det på ett år, hur jävla puckad får man vara. 

 

Så fort jag tänkte tanken att jag skulle åka ifrån honom, så kände jag att jag inte ville åka. Vilket bevisar att jag inte får tänka så, för då kommer jag aldrig vilja åka. Jag får inte tänka på det, för då blir jag direkt så ledsen att jag får panik. Men det närmar sig nu, och det är svårt att inte tänka på det. Tror ingen riktigt förstår hur jävla lycklig han gör mig, tror inte ens han förstår det själv. Finns inga ord som kan beskriva hur jävla mycket jag kommer sakna honom, men jag vet att vi kommer klara det, hur svårt det än kommer vara. Jag skulle aldrig åka ifrån honom om jag inte var så säker på att vi kommer klara det. Det känns bra att det är flera aupairer som har pojkvän som de åkt ifrån, och alla skriver att antingen så förstärks förhållandet när man är borta ifrån varandra, eller så blir det värre och man gör slut pga distansen, men det finns inte en chans i världen att det skulle hända, vilket betyder att vårt förhållande kommer förstärkas. Om man har hittat den rätta så spelar det ingen roll hur långt ifrån man bor varandra, för det känns verkligen i varenda cell i min kropp att han är den rätta för mig. Jag vet att jag kommer gråta många nätter pga att han inte är vid min sida och att jag inte kan krama och kyssa honom hur jag vill, och det gör så ont. Men jag vet att det här kommer bli så bra, och det kommer bli så underbart när vi ses igen efter 4/5 månader, det är det jag får tänka på. 

 

Istället för att tänka hur hemskt det kommer bli när vi ska säga hejdå, så tänker jag på hur underbart det kommer bli när vi ses igen. 

 

Tack för att du stöttar mig i mitt val och att du väljer att vänta på mig. Du ska veta hur mycket jag älskar dig.

Alltid du och jag. 

 

''When two people are meant for each other, no time is too long, no distance is too far och no one can ever tear them apart''

 

Jag hatar att vara så gammal. Jag önskar att jag var 14 år igen, att vi inte hade tagit studenten och snart ska splittras. Jag försöker att inte tänka på dig, men det är svårt att inte göra det. Hur i helvete ska jag klara mig utan mina vänner i ett år? Dom bästa vännerna som finns, hur ska man klara sig utan att inte kunna prata med dom när man har problem eller om något spännande som hänt. Självklart finns det skype osv, men det är inte samma sak. De flesta har jag känt i 6-7 år, andra längre och andra kortare, och det känns så förbannat tråkigt att vi nu kommer åka och göra olika saker runt om i landet och världen och inte längre vara samma ''gäng''. Alla störda, roliga, konstiga saker vi har gjort, alla minnen vi har.

 

Visst, det är bara ett år och jag kommer hem sen, men vem säger att mina vänner kommer vara kvar i Enköping när jag kommer hem? Även om det är de, så vill inte jag bo kvar i Enköping, men jag vill inte flytta till en annan stad i Sverige och behöva skaffa nya vänner, och sen veta att man kanske kommer bo där hela sitt liv. Det är en annan sak att jag skaffar nya vänner i USA för då är jag där i ett år och ska träffa nya människor osv. Egentligen vill jag inte umgås med mina vänner någonting innan jag åker, för jag inser bara hur mycket jag kommer sakna dom. Som t.ex. förra helgen när vi hade kräftskiva, jag har 10 underbara videosar på er och jag mår dåligt när jag kollar på dom, för jag vet hur mycket jag kommer gråta i USA och få hemlängtan om jag kollar på dom. Jag kommer inte längre kunna föra med mina älsklingar, gå ut på all in, vara alldeles för full och dagen efter prata om vad man gjorde för störda saker. Och det är inte länge kvar tills allting kommer bli så förändrat, även om vi inte vill. För jag vet att många av oss vill åka ut i världen och göra saker.

 

Det är därför jag är så jävla glad att vi ska åka till Rhodos på tisdag. Vi får en hel vecka tillsammans och vi kommer skapa så jävla fina minnen som jag aldrig kommer glömma. Att vi kommer ha sju kvällar tillsammans där vi sitter och förar, går ut på en krog, och pratar dagen efter om allt stört som hänt, fast nu blir det förmodligen 10 gånger bättre. Billigare alkohol, bättre krogar, varmare, roligare människor och istället för att föra i en soffa och dricka groggar så sitter vi i värmen på balkongen och dricker cider. Resan kommer bli så jävla bra

Blev ett väldigt långt inlägg nu, men jag får panik av att tänka på att jag ska snart ska lämna allting, lämna er. Jag kommer inte kunna sitta i bilen i flera timmar och prata med Bella om allt och inget, jag kommer inte bo två meter ifrån Ida och bara vara allmänt störda, jag kommer inte kunna prata med Madde om hur läskigt det ska bli att åka till Afrika och USA. Jag kommer inte kunna sjunga Älgen hans med mina älskade vänner, jag kommer inte kunna skratta med dom. Fan. Fan va ont det gör att veta att jag kommer missa så mycket roligt, att jag inte kommer kunna skratta med dom så mycket att jag får ont i magen.

 

Jenny åker till London om 2 veckor (!!!!!!!), Madde och Bella åker till Afrika om mindre än en månad och ingen av dom kommer hem förän jag åker. Jag måste alltså säga hejdå redan om någon vecka, får tårar i hela ögonen när jag skriver det här. Hur ska jag kunna säga hejdå? Säga hejdå till människor som har funnits vid min sida varenda dag i flera år, människor som jag räknar som min andra familj, hur?

 

Att jag ska behöva lämna alla mina andra vänner, min bästavän, min pojkvän, min familj är ett problem som jag inte kan tänka på än, det är trots allt 78 dagar kvar så det känns inte så hemskt, jag behöver inte tänka på det nu. Men ni andra tre som åker innan mig måste jag säga hejdå till snart, och det suger så jävla mycket.

 

Jag ville bara säga att jag älskar er, mina älskade vänner, och jag kommer aldrig sluta älska er, vart vi än är i världen. Ni har gjort mitt liv 10 gånger bättre än vad jag trodde att det skulle kunna bli, utan er skulle jag vara så jävla lost, fyfan, vad hade jag gjort om jag inte hade er?

 

Är helt jävla overkligt, så sjukt men ändå så jävla underbart.

 

Jag älskade familjen från första början och fick sån jävla bra känsla. Man kanske ska kolla in andra familjer och så men det kändes otroligt onödigt då jag inte skulle kunna få en bättre familj en den där.

 

Så, den 4e november 2013 sätter jag mig på flyget emot New York och den 7e november åker jag emot Washington. (Samtidigt som jag skriver den här meningen kändes det som att jag hittade på, eller skrev om någon annan eller att jag skulle skriva ett skolarbete om vad jag skulle vilja göra, men nej, det är på riktigt)

 

Jag har inte ens fattat det än, tänk att jag ska bo i USA i ett helt år.

 

Imorse när jag låg och tänkte på det, så pirrade det bokstavligen i hela magen och blev så sjukt taggad på att åka.
Det enda mindre bra var att jag hade tänkt att åka lite tidigare än november men det känns ändå bra så jag inte drar så himla snabbt, och så hinner jag mogna i mitt beslut (som min kära vän Madeleine sa till mig hehe).

 

Det är så otroligt att man får den här möjligheten och jag känner att om jag inte skulle göra det här så skulle jag ångra mig så jävla mycket. Är så jävla stolt över mig själv att jag vågar, även fast jag vissa dagar blir så jävla rädd och säger att jag inte vill åka. Tänk att jag ska åka ifrån alla i ett år? Hur ska jag klara mig utan min älskade familj och mina älskade vänner, och det jobbigaste, hur ska jag klara mig utan min älskade pojkvän i ett helt år..?

 

Jag får dock inte tänka så för då skulle jag aldrig våga åka. Jag älskar honom för att han stöttar mig och tänker vänta, och jag är helt säkra på att vi kommer klara det här. Kommer bara kännas så otroligt konstigt att inte vakna och somna vid hans sida varenda dag. Men som sagt, det här kommer bli så jävla bra så det är helt sjukt!!!