Har inte direkt haft någon hemlängtan så, vill inte hem, men man längtar ändå efter alla, speciellt sin andra halva. Jag har alltså träffat min pojkvän nästan varje dag i 3,5 år och vi har varit tillsammans i snart 2,5 år. Att gå ifrån att träffas nästan varje dag till att inte träffas alls på så många dagar är så konstigt. Många gånger vill jag gråta sönder för att jag önskar så mycket att han vore här, speciellt på kvällarna när jag somnar och vaknar alldeles själv. Det är en av de bästa sakerna jag vet, att få somna i hans famn och få vakna och öppna ögonen och se hans fina ansikte. Det är jobbigt att skriva/prata om det för det får mig verkligen att inse hur jobbigt det är. Jag försöker att inte tänka på, försöker förtränga det, men det gör ingenting att det är hemskt just nu, för då tänker jag bara på hur underbart det kommer bli när vi träffas igen. Känns så skönt att jag är så säker på att det kommer hålla, finns ingen chans att vi inte kommer vara tillsammans när mitt år är slut. Det går inte att beskriva men jag har en känsla i kroppen där jag bara VET att det kommer hålla. För det är meningen att det ska vara han och jag. 

Älskar dig mer än du förstår Jesper, spelar ingen roll hur långt ifrån vi är varandra. Det kommer alltid vara du och jag. 

I'll hold you in my heart, until I can hold you in my arms.