Att vara aupair är egentligen så himla konstigt. Man åker ifrån allt och alla i ett helt år. Man bosätter sig i någon randomfamiljs hus, där man inte känner någon. Efter ett tag så känns det inte lika konstigt längre och man lär känna nya människor. Men det är så konstigt, jag lämnar alla jag känner, och blir en del av en annan familj i ett år. med folk som man verkligen börjar bry sig om. Man tar hand om två barn som man börjar älska, och sen efter ett år, ja då åker man hem igen och är helt plötsligt inte en del av den familjen längre och kommer kanske aldrig träffa dom igen. Så jäkla skumt

 

Det är skillnad när man åker från Sverige, trots att man lämnar dom man älskar mest av allt, så kommer man tillbaka efter ett år, och kommer förmodligen leva hela sitt liv med dessa människor. Men när man åker härifrån, ja då åker man verkligen härifrån föralltid (nästan) och ska fortsätta att leva sitt liv, men utan denna familj som man varit en del av i ett helt år. Vet inte ens hur jag ska förklara det eller om ni ens fattar vad jag menar, men så konstigt. Att jag ska leva utan Victoria får mig att känna att jag aldrig vill åka härifrån. Jag kan längta tills jag ska hämta henne på dagis och vill inte att hon ska gå och ta en nap. Hon känns som min, jag älskar henne så mycket och vill bara skryta för alla vilkem underbar, söt, gullig, fantastisk liten unge hon är. Sen ska jag alltså åka ifrån henne och knappt aldrig se henne igen, vafan är det liksom. Så himla konstigt att man lär könna människor som man sen aldrig mer kommer ha i sitt liv. Dom kommer liksom få en annan aupair nr jag ner hem, kommer victoria ens komma ihåg mig. Ja det kan man ju sitta och tänka på ett tag, tycker bara det är så jäkla konstigt haha

 

Aja, om typ 12 timmar åker jag och min älskade bajslinnea till boston!!!! Ska bli så jäkla nice