Är helt jävla overkligt, så sjukt men ändå så jävla underbart.

 

Jag älskade familjen från första början och fick sån jävla bra känsla. Man kanske ska kolla in andra familjer och så men det kändes otroligt onödigt då jag inte skulle kunna få en bättre familj en den där.

 

Så, den 4e november 2013 sätter jag mig på flyget emot New York och den 7e november åker jag emot Washington. (Samtidigt som jag skriver den här meningen kändes det som att jag hittade på, eller skrev om någon annan eller att jag skulle skriva ett skolarbete om vad jag skulle vilja göra, men nej, det är på riktigt)

 

Jag har inte ens fattat det än, tänk att jag ska bo i USA i ett helt år.

 

Imorse när jag låg och tänkte på det, så pirrade det bokstavligen i hela magen och blev så sjukt taggad på att åka.
Det enda mindre bra var att jag hade tänkt att åka lite tidigare än november men det känns ändå bra så jag inte drar så himla snabbt, och så hinner jag mogna i mitt beslut (som min kära vän Madeleine sa till mig hehe).

 

Det är så otroligt att man får den här möjligheten och jag känner att om jag inte skulle göra det här så skulle jag ångra mig så jävla mycket. Är så jävla stolt över mig själv att jag vågar, även fast jag vissa dagar blir så jävla rädd och säger att jag inte vill åka. Tänk att jag ska åka ifrån alla i ett år? Hur ska jag klara mig utan min älskade familj och mina älskade vänner, och det jobbigaste, hur ska jag klara mig utan min älskade pojkvän i ett helt år..?

 

Jag får dock inte tänka så för då skulle jag aldrig våga åka. Jag älskar honom för att han stöttar mig och tänker vänta, och jag är helt säkra på att vi kommer klara det här. Kommer bara kännas så otroligt konstigt att inte vakna och somna vid hans sida varenda dag. Men som sagt, det här kommer bli så jävla bra så det är helt sjukt!!!