Jag hatar att vara så gammal. Jag önskar att jag var 14 år igen, att vi inte hade tagit studenten och snart ska splittras. Jag försöker att inte tänka på dig, men det är svårt att inte göra det. Hur i helvete ska jag klara mig utan mina vänner i ett år? Dom bästa vännerna som finns, hur ska man klara sig utan att inte kunna prata med dom när man har problem eller om något spännande som hänt. Självklart finns det skype osv, men det är inte samma sak. De flesta har jag känt i 6-7 år, andra längre och andra kortare, och det känns så förbannat tråkigt att vi nu kommer åka och göra olika saker runt om i landet och världen och inte längre vara samma ''gäng''. Alla störda, roliga, konstiga saker vi har gjort, alla minnen vi har.

 

Visst, det är bara ett år och jag kommer hem sen, men vem säger att mina vänner kommer vara kvar i Enköping när jag kommer hem? Även om det är de, så vill inte jag bo kvar i Enköping, men jag vill inte flytta till en annan stad i Sverige och behöva skaffa nya vänner, och sen veta att man kanske kommer bo där hela sitt liv. Det är en annan sak att jag skaffar nya vänner i USA för då är jag där i ett år och ska träffa nya människor osv. Egentligen vill jag inte umgås med mina vänner någonting innan jag åker, för jag inser bara hur mycket jag kommer sakna dom. Som t.ex. förra helgen när vi hade kräftskiva, jag har 10 underbara videosar på er och jag mår dåligt när jag kollar på dom, för jag vet hur mycket jag kommer gråta i USA och få hemlängtan om jag kollar på dom. Jag kommer inte längre kunna föra med mina älsklingar, gå ut på all in, vara alldeles för full och dagen efter prata om vad man gjorde för störda saker. Och det är inte länge kvar tills allting kommer bli så förändrat, även om vi inte vill. För jag vet att många av oss vill åka ut i världen och göra saker.

 

Det är därför jag är så jävla glad att vi ska åka till Rhodos på tisdag. Vi får en hel vecka tillsammans och vi kommer skapa så jävla fina minnen som jag aldrig kommer glömma. Att vi kommer ha sju kvällar tillsammans där vi sitter och förar, går ut på en krog, och pratar dagen efter om allt stört som hänt, fast nu blir det förmodligen 10 gånger bättre. Billigare alkohol, bättre krogar, varmare, roligare människor och istället för att föra i en soffa och dricka groggar så sitter vi i värmen på balkongen och dricker cider. Resan kommer bli så jävla bra

Blev ett väldigt långt inlägg nu, men jag får panik av att tänka på att jag ska snart ska lämna allting, lämna er. Jag kommer inte kunna sitta i bilen i flera timmar och prata med Bella om allt och inget, jag kommer inte bo två meter ifrån Ida och bara vara allmänt störda, jag kommer inte kunna prata med Madde om hur läskigt det ska bli att åka till Afrika och USA. Jag kommer inte kunna sjunga Älgen hans med mina älskade vänner, jag kommer inte kunna skratta med dom. Fan. Fan va ont det gör att veta att jag kommer missa så mycket roligt, att jag inte kommer kunna skratta med dom så mycket att jag får ont i magen.

 

Jenny åker till London om 2 veckor (!!!!!!!), Madde och Bella åker till Afrika om mindre än en månad och ingen av dom kommer hem förän jag åker. Jag måste alltså säga hejdå redan om någon vecka, får tårar i hela ögonen när jag skriver det här. Hur ska jag kunna säga hejdå? Säga hejdå till människor som har funnits vid min sida varenda dag i flera år, människor som jag räknar som min andra familj, hur?

 

Att jag ska behöva lämna alla mina andra vänner, min bästavän, min pojkvän, min familj är ett problem som jag inte kan tänka på än, det är trots allt 78 dagar kvar så det känns inte så hemskt, jag behöver inte tänka på det nu. Men ni andra tre som åker innan mig måste jag säga hejdå till snart, och det suger så jävla mycket.

 

Jag ville bara säga att jag älskar er, mina älskade vänner, och jag kommer aldrig sluta älska er, vart vi än är i världen. Ni har gjort mitt liv 10 gånger bättre än vad jag trodde att det skulle kunna bli, utan er skulle jag vara så jävla lost, fyfan, vad hade jag gjort om jag inte hade er?